«Jag har alltid framhävt min romska bakgrund med stolthet»
Jag har förmånen att vara bärare av flera olika identiteter. Att vara svensk, att vara rom, att vara kvinna, att vara ung i dagens Sverige, att befinna mig ute på arbetsmarknaden. Detta är något självklart för mig, något som jag inte behöver tvivla på eller behöva ifrågasätta.
Något som ter sig helt naturligt för mig idag. Jag är född i Sverige och har romsk bakgrund, min mor tillhör den finskromska gruppen och min far tillhör den resanderomska. Jag har gått i svensk skola, pluggat på högskola, haft både svenska och utländska vänner under hela min uppväxt. Mina föräldrar har alltid betonat vikten av att jag ska vara stolt över min romska bakgrund och jag vill nog påstå att jag alltid har framhävt den med stolthet.
Trots att min bakgrund och att mina olika identiteter ter sig helt naturliga för mig så har många människor under mitt snart 30-åriga liv tagit sig rätten och friheten att ifrågasätta dessa. Jag har mött en flora av fördomar och förutfattade meningar som inte har passerat någon slags censurfilter. Fördomar baserade på att jag enbart är rom, till kombinationen att vara rom och kvinna och slutligen att vara rom, kvinna och akademiker. Som om det vore en ekvation som inte går ihop.
I dag kan jag säga att jag har ett avslappnat förhållningssätt till min romska identitet. Den genomsyrar mig och den finns alltid där som en trygghet. Något jag kan luta mig tillbaka mot och som aldrig lämnar mig. Men jag kan inte ta den i anspråk i alla situationer. Jag är inte enbart min romska identitet.
I mina yngre tonår började jag fundera mycket på min identitet, vem jag var och vad jag ville tillhöra. Det var viktigt för mig att ta ett ställningstagande. Det går att påstå att jag andades min romska identitet, i skolan men även hemma. Jag började intressera mig för just min romska historia, jag ville veta mer än det jag hade lärt hemifrån. Men jag kan inte påstå att detta alltid möttes med välvilja när jag gick på gymnasiet.
Jag stötte på ett flertal lärare som ville förminska mitt intresse, som tyckte att det fanns viktigare aspekter värda att lyfta upp än just romers historia i Sverige och hur Sverige faktiskt påverkats av den. Många gånger blev jag arg och upprörd och ville streta emot, ibland kände jag även en slags likgiltighetskänsla. De kanske hade rätt, mitt romska ursprung var kanske något som jag inte skulle grotta ner mig i?
Jag minns ett särskilt exempel när vi fick i uppgift att skriva en uppsats om ett historiskt skeende som påverkat Sverige. Jag visste precis vad jag ville skriva om. Minns än idag hur jag var som eld och lågor när jag entusiastiskt berättade för mina lärare om att jag ville skriva en uppsats om de första romerna som kom till Sverige under 1500-talet. Detta skulle ju även klargöra vissa pusselbitar som jag som jag själv ännu inte hade lagt. Jag kan fortfarande se mina lärares ansikten framför mig. På ett tydlig och pedagogiskt sätt förklarade de för mig att jag inte skulle få skriva om det, att det fanns andra viktigare skeenden att skriva om. Om jag inte minns helt fel så resulterade detta i att jag skrev något om vikingar istället.
Jag är övertygad om att jag inte är den enda personen med romskt ursprung som varit med om liknande saker. Händelser som för en utomstående person kan betraktas som petitesser. Något man inte ska hänga upp sig på. Men jag som själv har varit med om det vet hur ont det kan göra. Som att bli förnekad något som man precis har upptäckt.
Jag vet att det finns romska ungdomar som inte orkar kämpa emot, som inte orkar ta diskussionerna. Som börjar känna en likgiltighetskänsla. Som tvingas välja. Som ser sitt romska ursprung som en belastning. Som börjar göra avkall på sin romska identitet och inte vågar vara stolta.
Under mina högskolestudier men även nu när jag befinner mig i arbetslivet har jag mött flera individer med romskt ursprung men som inte är öppna med det. Som har berättat det till mig i förtroende. Individer som snabbt klättrat i sina karriärer och har bra positioner på sina arbetsplatser. Jag blir lika bestört varje gång. Inte enbart för att dessa individer skulle kunna fungera som förebilder för romska ungdomar.
Jag tror att om man förnekar olika delar av sin egen identitet så finns en tendens att andra delar sakteligen suddas ut, förtvinar. Jag är övertygad om att en individs olika identiteter, oavsett karaktär, inte behöver konkurrera med varandra utan faktiskt kan leva i ett vackert samspel.
MIRELLE GYLLENBÄCK
